Socialisterna är de sanna materialisterna

Skribent-Jesper Nilsen | Ledamot

Vi på den ekonomiskt liberala högersidan anklagas ofta för att vara materialister. Vi får höra att vi bara bryr oss om pengar och sätter de kapitalstarkas intressen före gemenskapen. Själv har jag anklagats i skoldebatter för att bara vilja ha ”skattesänkningar för pappas pojkar”. Verkligheten är fundamentalt den motsatta: det är i själva verket kollektivisterna som är besatta av det materiella.

Liberalismen i sin kärna handlar inte om materiell fördelning, utan om individens friheter och rättigheter i samhället. Där andra politiska rörelser söker ge sina särgrupper fördelar, bygger liberalismen på universella idéer och kan därför hävdas vara den enda generella samhällsteorin — främst för att den söker ge individen frihet att forma sitt eget liv och själv välja vem man vill samverka med och hur.

Å andra sidan är socialismen uteslutande upptagen av att omfördela materiella tillgångar. Hela dess idé om omfördelning vilar på materiell avundsjuka, där dess planekonomi reducerar människor till en rent ekonomisk varelse, ett kugg i ett maskineri och ett skatteobjekt för staten. Genom att grovt förenkla varje individ till enbart materiella värden förbser man de personliga valens roll.

Föreställ dig att du har två avgångselever på samma gymnasium, Even och Jens. Båda har nästintill perfekta betyg och kan göra precis vad de vill i framtiden. Even motiveras av pengar och prestige och väljer att läsa medicin, och slutar så småningom som hjärnkirurg. Han tar all övertid han kan få och slutar med en årslön på flera miljoner om året, vilket finansierar en fin bostad nära Rikshospitalet där han arbetar.

Jens däremot intresserar sig djupt för psykologi och satsar på att bli klinisk psykolog. Efter fullbordade studier väljer han att flytta till Sola kommun, där några av världens vackraste stränder ligger. Han etablerar sin egen praktik och väljer att arbeta precis tillräckligt mycket för att tjäna lite mer än en genomsnittlig lön. Resten av sin tid ägnar han åt sin hobby, nämligen surfing.

En socialist kommer att se på de tvås löner och tänka att Even är en rik man, och att han till följd av det måste beskattas mycket hårdare så att han hamnar på en nivå närmare Jens. Å andra sidan kommer en liberal att se på de två och tänka att de har hamnat där de är till följd av de personliga val de själva har gjort. Ett liberalt förhållningssätt till skatt strävar inte efter ekonomisk utjämning, utan efter ett neutralt system som finansierar statens legitima uppgifter. Utgångspunkten är att fastställa vilket provenu som behövs, och därefter utforma ett skattesystem som griper in så lite som möjligt i individens dispositioner. Resultatet blir en låg och flat skattesats, kombinerad med ett högt grundavdrag för att undvika onödig beskattning av dem med låg inkomst. De som tjänar mer kommer fortfarande att bidra mer, men staten intar en mer neutral roll gentemot skattebetalarna.

Du behöver inte titta längre än till hur man prissätter en vara för att förstå vilken människosyn som ligger bakom. Karl Marx arbetsvärdeteori förklarar priser som ett resultat av den arbetstid människor har lagt ner på produktionen av en produkt. I en sådan pristeori reducerar man människor till en ekonomisk vara med ett bestämt linjärt värde. En arbetare är alltså bara en prisfaktor, och en kund betalar alltid bara en viss mängd tid mot en annan.

Däremot är Carl Mengers subjektiva pristeori mycket mer nyanserad och human. För att avgöra vad en vara är värd ser man till individernas preferenser, ställda mot knapphet och marginalnytta. Först och främst måste varje person själv avgöra vad som är mest värt att prioritera. Först efter att individer har gjort sina subjektiva bedömningar uppstår priset som ett bytesförhållande mellan flera individers subjektiva värderingar. Här är människor autonoma och unika aktörer, och priset bara en effekt av individernas preferenser. I stället för att reducera människor till en insatsfaktor sätter man dem i centrum.

Vad gäller anklagelsen om girighet har jag svårt att se att önskan att förbättra sin egen ställning utifrån en subjektiv bedömning skulle vara ett uttryck för girighet. Tvärtom är det en grundläggande sanning om den mänskliga naturen. Den verkliga girigheten uppstår däremot när man ser på andras egendom och kräver den för att man anser den vara orättvist fördelad.

När allt kommer omkring är det alltså inte liberaler som gör samhället till ett kallt räkneexempel. Ett samhälle byggt på frihet och äganderätt är i första hand ett samhälle byggt på tillit. I ett liberalt samhälle är gemenskap något som uppstår naturligt, som en följd av samarbete och handel. Däremot är socialistisk gemenskap en mer abstrakt idé, där gemenskapen är något som skapas av staten – och där individerna existerar som skatteobjekt för att hålla den vid liv.