Marknadsmakt på den danska arbetsmarknaden

Skribent-Ulrik Crüger Ahm | Ledamot

Marknadsmakt på den danska arbetsmarknaden

För några veckor sedan publicerade Det Økonomiske Råd (DØRS) sin vårrapport om de ekonomiska utsikterna och politiska rekommendationer. Rapporten innehöll ett avsnitt om marknadsmakt, vilket i sig inte är kontroversiellt. Däremot var de politiska rekommendationer som de kom fram till utifrån detta ganska märkliga.

Som lite bakgrund: DØRS är i stort sett ett opolitiskt råd av ekonomiska rådgivare som regelbundet publicerar rapporter om den danska ekonomin. De är vanligtvis ytterst försiktiga i sitt tillvägagångssätt, och i sin rapport för 2023 tog de till och med bort sin rekommendation om att avskaffa hyresregleringen (vilket de historiskt sett har förespråkat). Med tanke på att hyresreglering är en av få politiska åtgärder som nästan alla ekonomer är överens om är en dålig policy (oavsett politiska mål), sätter detta ribban riktigt högt för politiska rekommendationer. Så om en politisk rekommendation väl kommer med i rapporten borde den verkligen vara en självskriven slutsats, eller hur?

I år rekommenderade de en policy för att subventionera specifika fackförbund via ett skatteavdrag. I detta ljus borde bevisbördan vara extremt hög (detta borde ju vara en ännu mindre omstridd policy än att avskaffa hyresregleringen!). Så låt oss titta på vad litteraturen säger, vad rapporten undersöker och slutligen om den politiska rekommendationen verkligen håller för en granskning (vilket jag inte tycker att den gör).

Monopsoni och marknadsmakt

Monopsoni och marknadsmakt har varit ett centralt koncept inom nationalekonomin ganska länge nu. Ända sedan Card och Krueger publicerade sin studie från 1994 om de överraskande effekterna av en höjning av minimilönen på sysselsättningen i snabbmatsrestauranger, kokar huvudteorin bakom dessa effekter ner till monopsoni eller i alla fall marknadsmakt. Sammanfattningsvis kan företag som uppvisar någon form av marknadsmakt eller till och med monopsoni pressa lönerna under vad de skulle vara i jämvikt, vilket sänker både löner och produktion (i det här fallet sysselsättning).

Som man kan föreställa sig har detta sedan dess varit centralt i många politiska påtryckningar för höjda minimilöner, eftersom förespråkarna nu hade ett svar till de ekonomer som kritiserade minimilönehöjningar och deras negativa effekter på sysselsättningen. Argumentet var tidigare att en högre minimilön minskar sysselsättningen. Nu handlar det om var jämvikten ligger.

Huruvida det faktiskt är dessa effekter som Card och Krueger fann är dock mer omdebatterat. Marknadsmakt och monopsoni förutsätter att arbetstagare har låg rörlighet och att företagen är de enda som erbjuder anställning, medan minimilönejobb hör till de mest utbytbara anställningarna som finns (det vill säga, antalet företag som erbjuder arbete till minimilön är ganska högt). Teorin är dock solid, även om man troligen förväntar sig att hitta fenomenet hos högspecialiserade företag där möjligheterna till liknande anställning på annat håll är begränsade, och inte i minimilönejobb.

Ester Faia, Benjamin Lochner och Benjamin Schoefer genomförde tidigare i år det första direkta testet av denna teori (åtminstone vad jag och de känner till, men säg gärna till om det finns fler) genom att titta på en minimilönehöjning i Tyskland 2015. De fann att löneavdrag (markdowns) endast responderar 0-25 procent så mycket som monopsonimodellen skulle ha förutsagt. De slutar med konklusionen att monopsonimodellen troligen inte är den bästa förklaringen till effekterna av en minimilönehöjning. Avgörande var också att höjningen faktiskt minskade sysselsättningen, helt i linje med traditionell ekonomisk teori.

Så vad innebär detta för marknadsmakt och monopsoni, kanske du undrar? Tja, det talar åtminstone om för oss att en monopsonimodell troligen inte är lämplig för arbetsmarknaden som helhet. Deras resultat utesluter dock inte effekter lokalt eller inom en specifik sektor. Viktigast av allt är att det troligen visar att vi i alla fall borde vara väldigt försiktiga med att använda monopsoni eller marknadsmakt som förklaringar till ekonomiska fenomen.

Min invändning mot en del av monopsonilitteraturen ska inte uppfattas som ett avvisande av modellen. Jag tycker att modellen är teoretiskt sund och troligen tillämpbar i vissa fall. Det finns dock en tendens bland förespråkare av monopsonimodeller för arbetsmarknaden att använda den som en universallösning som de utgår från, och när den sedan inte passar expanderar eller justerar de den tills den gör det. I mina ögon är marknadsmakt och monopsoni verktyg som passar för väldigt specifika scenarier; de är ingen universallösning och inte heller den bästa modellen att använda när man ser på saker mer generellt.

Vad är det då som är fel med rapporten?

Danmark har ju inte minimilöner, i alla fall inte i den traditionella lagstadgade bemärkelsen. Den danska arbetsmarknaden präglas i hög grad av kollektivavtal mellan fackförbund och branschföreträdare. Så vad exakt innebär rapporten?

Rapporten försöker mäta marknadsmakt genom att definiera specifika slutna arbetsmarknader och sedan mäta koncentrationen av arbetstagare bland företag på dessa marknader via ett Herfindahl-Hirschman-index (HHI). De finner sedan en hög koncentration av arbetstagare i stora tillverkningsföretag, vilket tyder på att dessa företag har marknadsmakt som gör det möjligt för dem att sätta löner under jämviktsnivån.

Det uppenbara problemet här är att kärnargumentet för en modell om marknadsmakt är att arbetstagare har begränsad rörlighet, och att företag därmed kan ha lokal marknadsmakt. I den här modellen antar DØRS helt enkelt att rörligheten är fast genom att fördefiniera arbetsmarknaderna. Om rörlighet (eller brist därpå) är den mekanism som ger företag marknadsmakt borde det inte vara ett fast antagande inbäddat i marknadsdefinitionen. Det borde vara ett av studieobjekten. Detta är särskilt kritiskt för rapporten eftersom de finner den högsta graden av marknadsmakt på den danska landsbygden, som har haft de största variationerna i infrastrukturnivå (och därmed arbetskraftens rörlighet) under perioden (2000-2021). Detta är också intressant eftersom just dessa områden är desamma där fackföreningsgraden är som högst.

Men låt oss lämna det därhän för stunden. Vad kommer rapporten faktiskt fram till? De rapporterar ett löneavdrag (markdown) och tolkar det som bevis på marknadsmakt, samt finner skillnader i sysselsättningsnivå mellan företag de bedömer har marknadsmakt och de som inte har det. Du kan se resultaten i panelen nedan, med effekterna av förhandlingar på löneavdrag till vänster. Till höger kan du se effekterna av facklig anslutning på sysselsättning och löner.

DØRS vårrapport 2026

Problemet här handlar snarare om att de har identifierat vissa stora tillverkningsföretag som innehavare av marknadsmakt. I Danmark är i stort sett alla större företag exportörer, vilket innebär att även om de har marknadsmakt på den lokala danska arbetsmarknaden så har de inte det på en global marknad. Deras övervinster på produktmarknaden kan härröra från global konkurrenskraft, teknik, kvalitet, skalfördelar, varumärkesbyggande, patent och organisatoriskt kunnande. Vad vi i vanliga fall brukar kalla för en schumpeteriansk innovationsränta.

DØRS hävdar också att marknadsmakt kan skapa felallokering genom att flytta sysselsättning från mer produktiva företag till mindre produktiva. De menar sedan att facklig organisering kan motverka detta och höja produktiviteten. Det är rimligt inom ramen för modellen. Men om företagen med höga löneavdrag (markdowns) också är de mest produktiva exportörerna framstår resonemanget om felallokering som föga övertygande. Det verkar då mer sannolikt att övervinsterna är en ersättning för produktivitet och innovation, snarare än bevis på utnyttjande av arbetskraften. Nyare forskning tyder faktiskt på att det senare är mer sannolikt.

Men låt oss köpa den här förklaringen till marginaler och löneavdrag. Vad blir då förslagen på åtgärder?

Den märkligaste politiska rekommendationen hittills

Som lite ytterligare bakgrund gör DØRS-rapporten skillnad på två typer av fackförbund. Detta är vad som i Danmark traditionellt kallas för "röda" respektive "gula" fackföreningar. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa två typer är att de "röda" fackförbunden (som kallas så på grund av sin traditionella koppling till den politiska vänstern och arbetarrörelsen) är etablerade aktörer med kollektivavtalsrätt, medan de "gula" fackföreningarna har få möjligheter att teckna egna avtal och ofta bara ansluter sig till de rödas avtal. (Om en arbetsgivare bara har avtal med en "gul" fackförening kan de drabbas av strejker från leverantörer och kunder!)

Rapporten visar att endast facklig anslutning till de "röda" fackförbunden har någon effekt, och därför rekommenderar de ett skatteavdrag för medlemskap specifikt för dessa förbund (de "gula" fackföreningarna bör inte få något).

Jag hoppas att du lade märke till det trolleritrick som precis inträffade.

För det första, det enorma hoppet från slutsatsen till den politiska rekommendationen:

Om det är ett problem att för många arbetstagare är med i fackföreningar som saknar förhandlingsrätt finns det en mycket enkel lösning. Ge dessa "gula" fackföreningar förhandlingsrätt!

Det är rent ut sagt märkligt att rekommendationen från ett oberoende ekonomiskt råd, i en rapport om marknadsmakt, är att öka marknadsmakten för vissa etablerade aktörer på fackföreningsmarknaden. Om marknadsmakt är ett problem på en marknad är det säkert det på en annan också!

Hur är det med andra jämförbara åtgärder? Finns det något vi kan göra för att fler fackförbund ska få förhandlingsrätt? Och varför är ett skatteavdrag den mest optimala politiken? Vad sägs om att öka arbetskraftens rörlighet? (Om de tittade på det skulle de förstås tvingas erkänna att en ökad rörlighet faktiskt inte skulle förändra något i deras modell).