Inflation är inte väder

skribent- Mahad Abdullahi

Om pengar, makt och hur byråkratin döljer stölden från framtiden När regeringen presenterar sin ekonomiska politik heter det ofta att Sverige befinner sig i en "ekonomisk vinter" (Regeringen, 2023). Det låter som en obönhörlig årstid. Prisökningar och urholkad köpkraft framställs som ett naturfenomen vi enbart kan anpassa oss till. Men inflation är inte väder. Den gräver inga hål på egen hand. Inflation är institutionell maktutövning.

När en stat eller centralbank artificiellt trycker ner räntorna eller skapar nya pengar sprids likviditeten aldrig jämnt. Det var kärnan i den österrikiska skolans kritik, formulerad av tänkare som Ludwig von Mises och Friedrich Hayek: insikten att statlig kreditexpansion aldrig är neutral, utan handlar om maktens gränser. Den så kallade Cantillon-effekten visar att nyskapade krediter alltid allokeras hierarkiskt. Finanssektorn, storföretagen och de som redan äger tillgångar får pengarna först och kan agera på marknaden till gamla, låga priser. När krediterna omsätts pressas priset på fastigheter och aktier upp. Först i slutet av kedjan, när pengarna till slut nås av löntagaren, har den allmänna prisnivån redan stigit. Penningpolitik fungerar därför i praktiken som fördelningspolitik. Det är en regressiv skatt som systematiskt flyttar makt från dem som försöker bygga ett kapital genom eget arbete, till dem som redan sitter på tillgångar.

Resultatet är en växande strukturell klyfta. Unga människor möter i dag en ekonomi där arbete lönar sig allt sämre. Vi rör oss mot ett samhälle där den som sparar av sin lön halkar efter den som belånar sig för att köpa tillgångar. När valutan urholkas tvingas den som står utanför att ta enorma lån för att överhuvudtaget kunna ta steget in i vuxenlivet. Systemet gör den personliga självständigheten villkorad av ett skuldberoende till exakt den finanssektor som gynnades först av kreditexpansionen.

Denna institutionella blindhet blottlägger ett djupt hykleri i den moderna statens hjärta. Samtidigt som politiker lovar att skydda medborgarna genom sociala skyddsnät, sanktionerar de ett finansiellt system som systematiskt rånar samma grupp på deras förmåga till självförsörjning. När unga ser värdet av sin arbetsinsats smälta bort i takt med att tillgångspriserna skenar, trycks de in i ett beroende av statliga subventioner och riktade bidrag för att klara etableringen. Det är en självuppfyllande profetia: statenskapar det ekonomiska utanförskap som den sedan kräver utökade politiska mandat för att "lösa".

Egendom och frivilliga avtal är inte bara moraliska honnörsord; de är institutionella förutsättningar för frihet. I ett system med sunda pengar är sparande (att skjuta upp dagens konsumtion för att bygga morgondagens trygghet) den mest rationella vägen till oberoende. Men när penningpolitiken ständigt urholkar valutans värde, straffas den som arbetar. Det tvingar in vanliga medborgare i en finansialiserad verklighet där de plötsligt förväntas bli spekulanter på bostadsmarknaden bara för att försvara sin egen köpkraft.

Friheten att äga sin egen tid byts mot ett desperat krav att ständigt jaga avkastning. Det är en ofrivillig risköverföring från staten till den enskilde individen. En omfördelning av denna omfattning kan fortgå eftersom offentliga institutioner skyddar sig bakom ett passivt systemspråk. I Riksbankens rapporter kan man läsa hur penningpolitiken "vägleds av prognoser" och att man i kristider tillför "likviditet för att hålla systemet uppe" (Sveriges Riksbank, 2009; Ekonomifakta, 2026). Inflationen presenteras i denna teknokratiska vokabulär som ett oberoende väsen, och de egna besluten beskrivs neutralt som en avvägning av "önskade mot oönskade effekter"(Jansson, 2025).

Språket fungerar som en vaccination mot demokratisk granskning. Genom att använda passiv form slipper man nämna att det var statens och Riksbankens egen politik, med nollräntor och tillgångsköp, som spädde ut penningvärdet från början. Ännu tydligare blir det när man tittar på hur inflationen mäts. Det officiella inflationsmålet (KPIF) exkluderar boendekostnadens kapitaldel. När nyskapade krediter driver upp tillgångspriser fångas det inte upp i konsumentprisindexet på samma sätt som kaffe och bensin. Genom att exkludera skenande bostadspriser från kärninflationen kan byråkratin formellt deklarera att uppdraget är slutfört, trots att vägen in i vuxenlivet har murats igen för en hel generation. Man mäter helt enkelt bort verkligheten.

Avpolitiseringen fungerar därmed som en strategi för att sprida ut ansvar. När beslut formuleras som att räntan "justeras" försvinner den mänskliga agensen. Ansvaret sprids så tunt över globala trender och direktioner att ingen behöver stå till svars för den urholkade äganderätten. En djupgående politisk konflikt om egendom och makt reduceras till en teknisk justering av en siffra.Detta belyser ett uppenbart problem med centralbankens oberoende. Historiskt gjordes Riksbanken oberoende för att skydda penningvärdet från kortsiktiga politiker. I praktiken har det politiska godtycket endast ersatts av ett teknokratiskt godtycke. Om en vald finansminister systematiskt hade överfört hundratals miljarder från unga löntagare till storbanker och fastighetsägare genom direkt beskattning, hade det orsakat en omedelbar konstitutionell kris. När en oberoende centralbank gör samma sak kallas det för "okonventionell penningpolitik" och undandrar sig demokratiskt ansvarsutkrävande. Det gör dessutom politikerna medberoende, eftersom Riksbankens konstgjorda andning befriar regeringen från kravet att genomföra riktiga, svåra strukturreformer.

Ett samhälle byggt på frihet och eget ansvar förutsätter att institutionerna inte i tysthet bestraffar just den disciplinen. Det går inte att kräva av unga människor att de ska arbeta hårt om staten samtidigt driver ett monetärt system som äter upp värdet av deras ansträngning. Inflationen är inget väder, och den ekonomiska vintern är ingen obönhörlig årstid. Det är konsekvensen av politiska val. Ett fritt samhälle kräver ärliga pengar, men framför allt kräver det institutioner vars makt är strikt begränsad och som vågar tala klarspråk om vem som i slutändan tvingas betala priset när systemet expanderar.

Källor

Ekonomifakta. (2026, 17 augusti). Inflationsförväntningar.

https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/makroekonomi/Konjunkturindikatorer/inflationsforvantningar_12235

02.html

Jansson, P. (2025). Förtroendet och flexibiliteten framöver. Sveriges Riksbank.

https://www.riksbank.se/globalassets/media/tal/svenska/jansson/2025/per-jansson-tal-fortroendet-och-

flexibiliteten-framover.pdf

Regeringen. (2023). Budgetpropositionen för 2024: En plan för att ta Sverige genom det besvärliga ekonomiska läget

(Prop. 2023/24:1). Finansdepartementet.

https://www.regeringen.se/contentassets/e1afccd2ec7e42f6af3b651091df139c/budgetpropositionen-for-2024-

hela-dokumentet-prop.2023241.pdf

Sveriges Riksbank. (2009, 19 november). Tal: Systemriskförebyggande myndighetsutövning: vägar framåt.

https://archive.riksbank.se/Upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Tal/2009/091119.pdf