Allmänyttan är ingen reservkassa

Skribent- Mahad Abdullahi

Om värdeöverföringar och ansvaret som försvinner mellan bostadsbolaget och fullmäktige

I Boverkets redovisning för räkenskapsåret 2024 förde det kommunala bostadsbolaget Väsbyhem över elva miljoner kronor till Upplands Väsby kommun. Pengarna skulle bland annat finansiera vräkningsförebyggande arbete, fältarbetare och andra trygghetsinsatser. Ändamålen kan låta rimliga. Problemet var att nio av de elva miljonerna översteg bolagets resultat och därmed den gräns som lagen ställer upp. Länsstyrelsen bedömde den delen som en otillåten värdeöverföring (Boverket, 2025a, s.18–19).

Fallet visar något som sällan diskuteras när kommunal ekonomi förs på tal. Kommunens resurser finns också i bolag, fastigheter och koncernstrukturer som få väljare följer. När pengar flyttas från ett bostadsbolag syns därför inte samma tydliga konflikt som när skatten höjs eller en nämnds anslag skärs ned. Kapitalet "disponeras", "överförs" eller "används inom bostadsförsörjningsansvaret". Beslutet är politiskt, men språket får det att likna intern bokföring.

Det är frestande att beskriva varje överföring som att kommunen plundrar hyresgästerna. Det vore för enkelt. Det allmännyttiga bostadsbeståndet omfattar drygt 846 000 lägenheter och omkring 41 procent av landets hyresrätter. Under 2025 ökade beståndet med knappt 4 100 bostäder, främst genom nyproduktion (Boverket, 2026).

Kommunala bostadsbolag förvaltar alltså inte bara gamla tillgångar. De bygger och erbjuder bostäder på marknader där privata investeringar varierar kraftigt. Ett bostadsbolag är samtidigt ingen vanlig kommunal förvaltning. Lagen kräver att det ska främja bostadsförsörjningen, erbjuda hyresgästerna inflytande och bedriva verksamheten enligt affärsmässiga principer (SFS 2010:879). Den dubbla rollen skapar en politisk lockelse. Kapitalet kan beskrivas både som bolagets resurser och som kommunens gemensamma tillgång. Det som är försiktigt sparande i bolagets balansräkning kan då framstå som outnyttjat politiskt handlingsutrymme.

Lagen försöker begränsa denna lockelse. Enligt huvudregeln beräknas taket utifrån kommunens tillskjutna kapital, multiplicerat med föregående års genomsnittliga statslåneränta plus en procentenhet. Överföringen får inte heller överstiga hälften avföregående års resultat. Men lagen innehåller undantag. Hälften av nettoöverskottet från en fastighetsförsäljning kan föras över efter beslut i kommunfullmäktige. Överskott får också användas till vissa åtgärder för integration, social sammanhållning och bostadsbehov. Pengar kan dessutom flyttas mellan allmännyttiga bostadsbolag inom samma koncern (SFS 2010:879, 3–5 §§).

Undantagen är inte obegripliga kryphål. Vräkningsförebyggande arbete kan skydda människor från hemlöshet och trygghetsåtgärder kan göra ett område mer beboeligt. Men goda syften upphäver inte behovet av gränser. När ändamålet är brett och moraliskt tilltalande blir det svårare att säga nej, även när sambandet med bolagets uppgift är svagt. Boverket hänvisar till rättspraxis där kommunerna har fått omfattande handlingsfrihet inom undantaget för integration och social sammanhållning. Åtgärderna behöver inte alltid preciseras i detalj eller genomföras inom en bestämd tid (Boverket, 2025a). Det gör gränsen mot allmän kommunal verksamhet mindre tydlig.

Järfälla ger ett konkret exempel. Järfällahus förde över tio miljoner kronor till kommunen för bland annat ordningsvakter, trygghetsväktare, grannstödjare och nattvandrare. Länsstyrelsen bedömde överföringen som tillåten (Boverket, 2025a, s. 18). Insatserna kan ha varit motiverade. Men exemplet väcker frågan om vem som ska betala för kommunens bredare uppgifter. Skatten är åtminstone synlig och kan jämföras mellan kommuner. För att förstå en värdeöverföring måste medborgaren hitta bolagets årsredovisning, ägardirektivet, fullmäktiges beslut och rätt paragraf.

Ännu svårare är att se vad som valdes bort. Kapitalet hade kunnat stärka bolagets motståndskraft mot högre räntor, tidigarelägga ett stambyte eller minska ett framtida lånebehov. Varje överförd krona hade inte nödvändigtvis skapat sådan nytta, men bolagets vinst är inte gratis pengar. I Boverkets enkät uppgav många bolag att de behöver avsätta mer till förebyggande och standardhöjande underhåll samtidigt som ekonomin sätter gränser. Badrum, stammar och elinstallationer hör till de prioriterade områdena (Boverket, 2025b, s. 19–23). Därför bör en kommun redovisa hur överföringen påverkar bolagets investeringsförmåga på längre sikt.

Bolagsformen kan annars bli en politisk sköld. Fullmäktige kan hänvisa till bolagets affärsmässiga bedömning, bolagsledningen till ägarens direktiv och kommunstyrelsen till koncernstyrningen. Formell kontroll finns. I helägda bolag ska fullmäktige bland annat fastställa ändamålet, utse styrelsen och få ta ställning före beslut av principiellbetydelse. Kommunmedlemmar kan också begära laglighetsprövning (SFS 2017:725,10 kap. 3 § och 13 kap.). Problemet är att kontrollen är uppdelad mellan flera organ, dokument och tidpunkter. Den som vill granska måste först återskapa beslutskedjan.

För 2024 rapporterade 259 allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag till Boverket. Två tredjedelar gjorde ingen värdeöverföring. Trettio procent gjorde överföringar inom tillåtet belopp och nio bolag bedömdes ha överskridit reglerna. Totalt flyttades omkring 573 miljoner kronor till kommunala ägare. Cirka 460 miljoner fördes över med stöd av lagens undantag (Boverket, 2025a). Siffrorna visar inte att alla kommuner tömmer sina bostadsbolag. De visar att den politiska frågan också finns i det som lagen tillåter. En klassiskt liberal kritik bör börja där. Offentlig makt måste vara begränsad, men också begriplig. När staten beskattar en inkomst syns maktutövningen på deklarationen och en kommunal skattehöjning syns i skattesatsen. När ett bostadsbolags kapital förs över genom ett undantag blir konflikten om resurser, risk och ansvar svårare att upptäcka. Medborgaren ska inte behöva vara kommunjurist eller redovisningsekonom för att förstå hur gemensamma resurser används.

Varje värdeöverföring bör därför redovisas samlat med belopp, lagstöd, mottagare och beslutande organ. Kommunen bör visa hur bolagets underhåll, skuldsättning och investeringar påverkas under de kommande åren. Undantag enligt 5 § bör följas av offentlig återrapportering om vad pengarna faktiskt finansierade. Om ett ändamål normalt bekostas med skatt bör kommunen också förklara varför kostnaden i stället läggs på bostadsbolagets kapital.

Kommunalt ägande kan försvaras med bostadsförsörjning och möjligheten att agera där privata investeringar uteblir. De argumenten förtjänar att tas på allvar. Men ägande är makt över kapital som andra människor är beroende av. Allmännyttans pengar är bundna till bostäder, framtida risker och hyresgäster. Varje förflyttning av kapital måste därför kunna följas från bolagets balansräkning till kommunens slutliga utgift. Annars förblir makten över pengarna samlad, medan ansvaret sprids ut.